Blogg B: Etik i medierna

Hur medier och journalister ska förhålla sig till etiska dilemman är en komplex fråga. För att underlätta för enskilda journalister och publicister har ett regelverk för dessa dilemman tagits fram; en utgångspunkt som kan hjälpa yrkespersonen att fatta rätt beslut i en svår fråga. Spelregler för press, radio och tv definieras: "Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen".
    Det rör sig alltså inte om ett juridiskt bindande regelverk utan om ett sätt för mediebranchen att upprätthålla en etisk hållning som är rimlig i förhållande till tryck- och yttrandefriheten. Men så är det det där med allmänintresset...
    I Medieetik (Torbjörn von Krogh, 2009) förklarar dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger att allmänintresse kan sägas vara den ena ändpunkten på en skala där den andra ändpunkten utgörs av av nyfikenhet/sensationslystnad. Han anser att begreppet döljer mer än vad det förklarar och med det menar han att den pressetiska tillämpningen av begreppet framför allt döljer att pressen varken har till uppgift att tillfredsställa en allmän nyfikenhet eller att i sina enskilda publiceringar vara "samhällsnyttig".
        På Allmänhetens Pressombudsmans websida kan man läsa att press, radio och tv ska ha största frihet att publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna, dock utan att utsätt enskilda för oförskyllt lidande. Torbjörn von Krogh själv påpekar att han har föreslagit för för Pressens Samarbetsnämnd att denna definition bör förtydligas genom formuleringen "Allmänintresse betyder inte allmän nyfikenhet angående andras privatliv".
    Namnpublicering är omdebatterat. Stig Hadeinus fick, när han hävdade att en tidigare namnpublicering av Anders Eklund kunde ha förhindrat mordet på Engla, mothugg av bland annat författaren Börge Hellström. Hadenius menar att svensk media är alltför restriktiv när det gäller att publicera namn på brottslingar och att detta riskerar att skada allmänheten medan det enbart skyddar brottslingen. Han påpekar också att det är klart att det finns en risk att man hänger ut oskyldiga vid snabb namnpublicering men att det är en risk värd att ta.
    Börge Hellström å andra sidan menar att det snarare skulle vara kontraproduktivt eftersom sexualförbrytare är extremt skuldtyngda och att denna ökade skuld skulle driva dem till att begå fler brott. Han påpekar också att sådan information är för stor och tung för allmänheten att bära och att det skulle kunna leda till att allmänheten tar lagen i egna händer. Agneta Lindblom Hulthén, journalistförbundets dåvarande ordförande, säger att det också är problematiskt eftersom pressen då sätter sig i polis och domstolarnas position, något som hon menar inte är medias ansvar.
    Ett annat problem som är av yttersta vikt att ta hänsyn till är vilken effekt namnpublicering får för brottslingens anhöriga. De har redan en tung börda att bära och att dessutom indirekt bli uthängda i media till allas kännedom skulle få förödande konsekvenser för dessa helt oskyldiga individer.

I dagens mediesamhälle är det lätt att hitta information om det mesta. Även om media lämnar knapphändiga uppgifter kan man med ganska enkla medel använda denna information till att hitta mer utförliga uppgifter om en misstänkt gärningsman. Här blir dilemmat med oskyldigt uthängda ännu större. Om privatpersoner använder sina detektivförmågor och lyckas ringa in en misstänkt gärningsman går drevet på diverse internetforum snabbt igång. Men jag tänker att det är väldigt lätt att det blir väldigt fel i många fall och ett slags internetmedborgargarde som ser det som sin plikt att sprida information utan att ha 100 % säkra uppgifter skadar nog en hel del. Men, trots att detta förmodligen skulle kunna undvikas om traditionell media var bättre på att publicera namn, är jag tveksam till att det är rätt väg att gå.
    Jag tror dock att det är problematiskt även att undvika att publicera namn eller bilder från t ex övervakningskameror. I allmänhetens intresse ligger ju definitivt att en brottsling, särskilt en som har upprepad sina gärningar, åker fast så snart som möjligt och om man tar Efterlyst som exempel så bidrar det ju starkt till att få fast den misstänkte. I och med den ökade digitaliseringen av samhället kan media i många fall bidra till att förenkla polisens arbete genom att sprida bilder etc. Andra sidan av myntet är att en bildpublicering kan bidra till att eventuella offer och vittnens utpekande får sämre bevisvärde eftersom de kan ha påverkats av bilden.

Ett exempel där media publicerade namn och bild innan domen var klar är Hagamannen. Media ansåg i detta fall att bevisningen var så pass stark mot den utpekade att dessa publiceringar kunde göras med säkerhet. Här återkommer dock min största invändning mot denna typ av publicering. Att de anhöriga, barn och sambo, föräldrar, som redan har lidit så stor skada ska behöva utstå även denna offentliga uthängning. För även om det är brottslingen själv som står i centrum är det oundvikligt att detta får effekter på livet för hans anhöriga. Expressens dåvarande chefredaktör visade uppenbart missnöje med den kritik tidningen fick emotta på grund av publiceringen. "Vår publicering av Hagamannens identitet har blivit en större fråga än de hemska dåden, det är märkligt" sa han då. Han påpekar också att Expressen inte har bidragit till att hänga ut Hagamannens familj och att informationen i vilket fall skulle spridas snabbt på en så liten ort.

På samma sätt som sociala medier kan vara ett forum för spekulationer kring identiteter och också bidra till att skapa monster på oskäliga grunder ser jag att sajter som Avpixlat är ganska farliga på det här sättet. De är snabba på att hänga ut personer, är det brottslingar eller offer är inte heller så noga alla gånger. De kan ju inte direkt ses som seriös media, och jag misstänker att de knappast har sagt ja till att följa några etiska spelregler, men de sätter en agenda som påverkar medieklimatet i stort. Risken är att människor tror dem vara de enda som säger sanningen och att förtroendet för traditionell, mer seriös media urholkas i vissa grupper av befolkningen om man tycker att de undanhåller sanningar som är av betydelse. Det är problematiskt, men egentligen är det inte seriös medias uppgift att förhålla sig till.

Det är ett intressant, och som sagt komplext, område. Det är svårt att dra några slutsatser kring förhållningssätt gällande exempelvis namnpublicering eftersom det måste ta ställning till i fall till fall. Jag tror nog att Hadenius, trots vissa poänger, ska lyssna på sina motdebattörer i frågan.