Blogg D: the elements of journalism

I förordet till den reviderade upplagan av The elements of journalism (2014) skriver författarna att syftet med nyutgåvan delvis är ett annat än det som låg bakom bokens första innehåll. De skriver att tanken med den första boken var att formulera principer som kan sägas ligga till grund för det journalistiska arbetet. Principer som är avgörande för en journalistisk trovärdighet; något som journalister måste förhålla sig till och som publiken bör kunna förlita sig på. Medielandskapet har förändrats i rasande fart sedan boken kom ut i sin ursprungliga form 2007. Sociala medier har medfört att kanalerna för kommunikation och nyhetsdistribution delvis är annorlunda i dag. Något som i allra högsta grad påverkar gammelmedia vilket Kovach och Rosenstiel intresserar sig för i den reviderade upplagan.

    Traditionella medier utmanas allt mer av de plattformar som sociala medier erbjuder. Krav på ökad transparens och dialogbaserad nyhetsförmedling är följderna av de nya kommunikationskanalerna. Dessutom har det blivit lättare för folk att nå ut med sitt budskap eftersom de nya medierna erbjuder en plattform även för dem som inte arbetar på en etablerad tidning eller tv/radio-kanal. Detta gör att internetbaserade tidningar med tydlig agenda kan etablera sig på internet och nå massor av människor med sitt budskap. Också traditionella medier tvingas positionera sig som en konsekvens av detta.

    Kovach och Rosenstiel konstaterar att principerna de formulerade i den första boken fortfarande gäller – de är dessutom än viktigare i dag. Medborgarna måste kunna lita på att journalistiken förser dem med den objektiva sanningen och fungerar oberoende och självständigt utan speciella intressen.

Sociala medier har skapat plats för dialog istället för som tidigare när medier förmedlade nyheter till medborgarna genom envägskommunikation. I dag erbjuder många traditionella medier kommentarsfält i anslutning till artiklar och debattinlägg där vem som helst kan ge sina fem cent. Det gör också att i de fall där mediet tydligt tar ställning kan meningsmotståndare i kommentarsfälten lyfta ett annat perspektiv. Inte sällan hör man dessa meningsmotståndare tala i termer av att de traditionella medierna använder sig av någon slags censur där de tystar de röster som ger uttryck för en annan bild.

    Jag tänker på t ex på hur man ofta hör åsikter som säger att traditionella medier främjar en positiv invandrarsyn men aldrig kritiskt granskar effekterna av invandringen. I kölvattnet av denna ”åsiktscensur”, som enligt mig handlar mer om positionering än om faktisk censur, har internetsidor/tidningar vars syfte är att synliggöra det traditionell media inte tar upp kunnat vinna mark. Avpixlat, Dispatch International och andra liknande medier som på alla sätt frångår de centrala principerna för nyhetsförmedling och är mer att likna vid propagandaapparater kan då publicera nyheter på ett sätt som kraftigt strider mot god publicistisk sed.

    Sociala medier och den ökade digitala kommunikationen för mycket gott med sig men också många problem. Gränserna för vad som är journalistik har förskjutits. Osäkerheten för medborgarna ökar som en följd av detta. För i surret av alla dessa röster är det svårt att veta vad man ska tro på, vem som säger sanningen och vem som har ett ärligt uppsåt.

    Kovach och Rosenstiels första princip – som säger att journalistikens viktigaste åtagande är sanningen – är hotad om man ser till hur information i dag sprids under journalistisk flagg trots att objektiviteten har gått förlorad. En konsekvens av denna fria informations/nyhetsspridning är att också rättssäkerhet och integritetsskydd står på spel.

    Flera exempel har visat att t ex Avpixlat inte drar sig för att bryta mot de etiska spelreglerna i sin strävan att få ut sitt budskap. Något som borde peka på att det finns all anledning att tvivla på deras ”journalistik”. Men när många upplever att traditionell media mörkar vissa saker, tar de ändå den här rapporteringen på allvar och skapar en bild av att det är den sanna bilden. Man kan dessutom anta att Avpixlats läsare tycker att det är Aftonbladet med flera som står för propagandaspridningen.

    Ett annat problem som har kommit med internet och sociala mediers revolution är att i den ökade konkurrensen måste man synas och höras än mer. Detta gör att lösnummerförsäljning eller ”klick” blir extremt viktiga för tidningarna, och den goda journalistiken får ibland stå tillbaka för sensationsnyheter som man vet kommer att generera mycket pengar.

Det är svårt för traditionella medier att förhålla sig till det här nya medieklimatet eftersom det på många sätt kräver att man frångår de spelregler eller principer som ligger till grund för den goda journalistiken. De flesta tidningar har en ideologisk värdegrund, liksom journalisterna har egna åsikter, men detta bör endast vara märkbart i ledare, kolumner och liknande. När det gäller artiklar finns ju kravet på objektivitet.

    Samhället utvecklas, liksom kommunikationskanalerna, och för att kunna tillgodose medborgarnas behov måste gammelmedia hänga med i den utvecklingen. Genom kommentarsfält etc. kan de erbjuda dialog med läsarna vilket är positivt för utvecklingen. Jag menar alltså att det är viktigt att traditionella medier anpassar sig och utvecklas i takt med samhället, men att det viktigaste är att de bibehåller en tydlig position i förhållande till den goda journalistiken.  Bland Kovach och Rosenstiels principer kan vi också se att det finns ett krav på att journalistik ska erbjuda ett forum för kritik och diskussion, vilket tillgodoses mycket enklare i dag än tidigare.

  

Som Kovach och Rosenstiel påpekar: kraven på god journalistik har inte formulerats av journalister utan av de som konsumerar journalistiken. Vi måste kunna känna trygghet och tillförlitlighet till det vi läser, ser och hör.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst både Catrine och rättvisan och Döden är en man (den bearbetade upplagan från 2008). Böckerna handlar om ett uppmärksammat styckmordsfall 1984 då två läkare åtalades för att ha mördat och styckat en prostituerad. Eftersom båda böckerna behandlar samma rättsfall tyckte jag att det var nödvändigt att läsa båda för att få en större bild av händelseförloppet.

    Jag tycker att uppgiften har varit mycket intressant och tankeväckande. Det är alldeles för lätt att dras med av det man läser och ta det för sant utan att reflektera något särskilt över sanningshalten i texten. Just det här fallet aktualiserar också förra blogguppgiftens pressetiska dilemma eftersom medierna kom att spela en avgörande roll för utgången av fallet.

Catrine och rättvisan (Hanna Olsson, 1990)

Hanna Olssons bok är skriven utifrån hypotesen att de båda läkarna är att betrakta som skyldiga till mordet och styckningen på den prostituerade Catrine da Costa. Hanna Olsson vill i sin bok skildra att bakom den prostituerade missbrukaren finns en människa – med samma värde som andra människor. Bokens titel syftar på att det inte tycks finnas någon rättvisa för en människa ur samhällets bottenskikt.

    Som tidigare statlig prostitutionsutredare har Hanna Olsson en nära kontakt med de prostituerade i Stockholm under den här tiden. Hon har kännedom om deras problem, deras kontakter med sexköpare och deras kamp för ett värdigt liv. Med den här kunskapen följer också att Hanna Olsson har erfarenheter av att de prostituerade kvinnorna i mångt och mycket föraktas av samhället och att de inte innefattas av samhällets sociala skyddsnät.

    När så Catrine hittas styckad och de båda läkarna så småningom tilldrar sig polisens intresse är det följande händelseförloppet för Hanna Olsson en tydlig indikation på att klass- och könsaspekterna gör att Catrine ses som mindre värd och att läkarna, i egenskap av män med hög position i samhället, hålls om ryggen av kollegor och rättssystem.

    Hanna Olsson granskar således rättsdokument, pratar med vittnen, lyssnar på polis och jurister för att försöka kartlägga hur det hela har gått till. Hon får tidigt belägg för att hon är rätt ute i sin makt- och samhällsanalys, då åklagaren som driver fallet ger uttryck för att han vill undvika att kalla Catrines kollegor som vittnen eftersom han ”inte vill ha några fladdriga vittnen i rätten” samt att han under rättgången väljer att inte ta upp fakta som rör de båda läkarnas sexualvanor och kontakter med prostituerade eftersom han inte vill smutskasta männen.

    För Hanna Olsson befäster dessa uttalanden den samhällsstruktur som hon ser i sitt arbete. Och det är med den utgångspunkten hon arbetar vidare med syfte att klarlägga bilden av de båda läkarnas relation till offret.

Döden är en man (Per Lindeberg, 2008)

Per Lindebergs bok utkom först 1999, alltså 9 år efter Catrine och rättvisan. Den omarbetades och utkom sedan på nytt 2008 och innefattar då också händelser som har ägt rum efter den ursprungliga utgåvan.

    Per Lindeberg utgår ifrån de båda läkarnas perspektiv och precis som Hanna Olsson ville visa Catrine som människa verkar Lindeberg vilja göra detsamma med läkarna. Han går djupt ner i lagren av mänsklighet och gör en relativt detaljerad karaktärsbeskrivning innan han går vidare in på de detaljer som rör själva rättegången.

    Per Lindeberg går bit för bit igenom de olika händelser som bidrog till att dessa läkare dömdes för livet trots att de befanns oskyldiga till det brott de stod åtalade för. Han granskar polisens agerande, ifrågasätter vittnens trovärdighet och pekar på en mängd olika faktorer som var avgörande för utgången av styckmordsrättegången. Han visar också vilken makt medierna hade över allmänhetens uppfattning.

    En stor del av boken ägnar Per Lindeberg åt det som hände efter den ursprungliga rättegången. Han visar hur polis och åklagarväsende har försökt förhindra en ny rättslig prövning för läkarna.

    Per Lindeberg är saklig i sin framställning. Han åberopar inte våra känslor utan vårt förnuft med sitt resonemang.

Litterär journalistik eller journalistisk litteratur?

Catrine och rättvisan har fått kritik för att den inte tar hänsyn till det som faktiskt hände utan istället knyter sig till en världsbild som ser klass- och könsperspektiven som de förklarande faktorerna och för att den lyfter fram läkarna som självklart skyldiga till brottet. Från motsatt läger har Döden är en man kritiserats för att vara kvinnohatisk och för att påstå att läkarna har utsatts för ett justitiemord när så inte var fallet.

    Jag läste Hanna Olssons bok först och det hon skildrar gav mig utan tvekan bilden av att dessa läkare var bestialiska sexmördare. När jag sedan skulle ge mig på att läsa Per Lindebergs bok var det med en viss känsla av olust över att någon hade skrivit en bok till dessa mördares försvar. Jag tycker dock att Per Lindebergs bok, vars största förtjänst är att den är enormt omfattande, ger en mer heltäckande bild av ett rättsförlopp som kan kritiseras utifrån en mängd punkter. Jag upplever inte heller boken som kvinnohatisk, trots att jag läste den med genusglasögonen på.

    Jag har förståelse för Hanna Olssons utgångspunkt och jag tycker att hon lyfter en mängd viktiga frågor gällande människovärde, klass och kön. Utifrån hypotesen att läkarna var skyldiga är det lätt att se varför hon drar de slutsatser hon gör. Hennes slutsatser är i sak inte heller felaktiga, de citat av åklagaren ovan visar ju att det faktiskt finns en klass- och könsaspekt som ger de prostituerade ett lägre värde. Problemet är väl snarast att Hanna Olsson låser sig så hårt vid just dessa två misstänkta individer, precis som polis och rättsväsende initialt gjorde, att hon missar andra saker som kanske skulle vara av värde. Hennes bok är skriven med en stark känsla av övertygelse, och utifrån dagens samlade kunskap om fallet där läkarna ses som friade från skuld ger det onekligen en bild som måste ifrågasättas.

    Om man ska diskutera huruvida det är ett journalistiskt feltramp måste man också ta hänsyn till att alla journalister är färgade av sin verklighetsuppfattning och att detta såklart får konsekvenser för deras produktion. Alla artiklar och reportage är vinklade. Det stora problemet som jag ser det, så här i efterhand, är väl att boken kanske snarast har fått en mening som är omvänd mot vad Hanna Olsson önskade.

    Döden är en man får sägas vara mer pragmatisk än känslomässig. De fakta Per Lindeberg lägger fram stämmer också bättre överens med den bild som i dag är den rådande. Det som är intressant är att om Hanna Olsson i sin bok anser att rättsväsende och massmedia skyddar de båda läkarna så är det rakt motsatt bild vi får av Per Lindeberg. Han visar istället på hur ovan sagda instanser snarare hänger ut och dömer läkarna. Som journalistiskt verk måste den här boken betraktas som mer granskande.

   

Som jag sa tidigare har uppgiften varit tankeväckande. Jag tycker att New Journalism som form är mycket förtjänstfull eftersom författaren ges ett större utrymme vad det gäller språk och stil såväl som innehåll. Men fortfarande förväntar jag mig att det är sant det jag läser om boken utger sig för att vara ett reportage eller ”en sann historia”. Det blir så enormt problematiskt när man som läsare måste vara genomkritisk hela tiden, och läsa med utgångspunkten att det kan vara friserade sanningar man möter. Jag vill ju naturligtvis veta exakt vad som har hänt och hur det har hänt. Då vill jag kunna lita på att det är en korrekt skildring av verkligheten jag läser.

    När två olika författare, utifrån sina tolkningar, framställer exakt samma händelse på två helt skilda sätt lämnar det mig med en stor otillfredsställelse. Jag menar då inte händelsen i stort som man ju rimligen kan tolka på olika sätt. Men när det rör en mindre beståndsdel, som ett enskilt vittnesmål eller en förhörssituation, och den återges på helt olika sätt i de båda böckerna känns det inte bra. Det blir en mycket märklig situation för mig som läsare där jag får svårt att ta in det jag läser eftersom jag blir osäker på författarens ärlighet i berättandet.

    Jag utgår ifrån att båda dessa böcker har skrivits i syfte att skildra en sanning. Och trots att jag i mitt läsande har stött på insinuationer om att Hanna Olsson även hade inblandning i vissa vittnesmål som idag betraktas som påhittade, så har jag svårt att se att hon har skrivit en bok i syfte att förvanska och förvränga. Det är trots allt en sanning och en verklighet hon skildrar.

   

Sammanfattningsvis – jag älskar formen men tycker att det naturligtvis ska ställas krav på sanning, källkritik och etik precis som när det gäller andra journalistiska genres. 

Blogg B: Etik i medierna

Hur medier och journalister ska förhålla sig till etiska dilemman är en komplex fråga. För att underlätta för enskilda journalister och publicister har ett regelverk för dessa dilemman tagits fram; en utgångspunkt som kan hjälpa yrkespersonen att fatta rätt beslut i en svår fråga. Spelregler för press, radio och tv definieras: "Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen".
    Det rör sig alltså inte om ett juridiskt bindande regelverk utan om ett sätt för mediebranchen att upprätthålla en etisk hållning som är rimlig i förhållande till tryck- och yttrandefriheten. Men så är det det där med allmänintresset...
    I Medieetik (Torbjörn von Krogh, 2009) förklarar dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger att allmänintresse kan sägas vara den ena ändpunkten på en skala där den andra ändpunkten utgörs av av nyfikenhet/sensationslystnad. Han anser att begreppet döljer mer än vad det förklarar och med det menar han att den pressetiska tillämpningen av begreppet framför allt döljer att pressen varken har till uppgift att tillfredsställa en allmän nyfikenhet eller att i sina enskilda publiceringar vara "samhällsnyttig".
        På Allmänhetens Pressombudsmans websida kan man läsa att press, radio och tv ska ha största frihet att publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna, dock utan att utsätt enskilda för oförskyllt lidande. Torbjörn von Krogh själv påpekar att han har föreslagit för för Pressens Samarbetsnämnd att denna definition bör förtydligas genom formuleringen "Allmänintresse betyder inte allmän nyfikenhet angående andras privatliv".
    Namnpublicering är omdebatterat. Stig Hadeinus fick, när han hävdade att en tidigare namnpublicering av Anders Eklund kunde ha förhindrat mordet på Engla, mothugg av bland annat författaren Börge Hellström. Hadenius menar att svensk media är alltför restriktiv när det gäller att publicera namn på brottslingar och att detta riskerar att skada allmänheten medan det enbart skyddar brottslingen. Han påpekar också att det är klart att det finns en risk att man hänger ut oskyldiga vid snabb namnpublicering men att det är en risk värd att ta.
    Börge Hellström å andra sidan menar att det snarare skulle vara kontraproduktivt eftersom sexualförbrytare är extremt skuldtyngda och att denna ökade skuld skulle driva dem till att begå fler brott. Han påpekar också att sådan information är för stor och tung för allmänheten att bära och att det skulle kunna leda till att allmänheten tar lagen i egna händer. Agneta Lindblom Hulthén, journalistförbundets dåvarande ordförande, säger att det också är problematiskt eftersom pressen då sätter sig i polis och domstolarnas position, något som hon menar inte är medias ansvar.
    Ett annat problem som är av yttersta vikt att ta hänsyn till är vilken effekt namnpublicering får för brottslingens anhöriga. De har redan en tung börda att bära och att dessutom indirekt bli uthängda i media till allas kännedom skulle få förödande konsekvenser för dessa helt oskyldiga individer.

I dagens mediesamhälle är det lätt att hitta information om det mesta. Även om media lämnar knapphändiga uppgifter kan man med ganska enkla medel använda denna information till att hitta mer utförliga uppgifter om en misstänkt gärningsman. Här blir dilemmat med oskyldigt uthängda ännu större. Om privatpersoner använder sina detektivförmågor och lyckas ringa in en misstänkt gärningsman går drevet på diverse internetforum snabbt igång. Men jag tänker att det är väldigt lätt att det blir väldigt fel i många fall och ett slags internetmedborgargarde som ser det som sin plikt att sprida information utan att ha 100 % säkra uppgifter skadar nog en hel del. Men, trots att detta förmodligen skulle kunna undvikas om traditionell media var bättre på att publicera namn, är jag tveksam till att det är rätt väg att gå.
    Jag tror dock att det är problematiskt även att undvika att publicera namn eller bilder från t ex övervakningskameror. I allmänhetens intresse ligger ju definitivt att en brottsling, särskilt en som har upprepad sina gärningar, åker fast så snart som möjligt och om man tar Efterlyst som exempel så bidrar det ju starkt till att få fast den misstänkte. I och med den ökade digitaliseringen av samhället kan media i många fall bidra till att förenkla polisens arbete genom att sprida bilder etc. Andra sidan av myntet är att en bildpublicering kan bidra till att eventuella offer och vittnens utpekande får sämre bevisvärde eftersom de kan ha påverkats av bilden.

Ett exempel där media publicerade namn och bild innan domen var klar är Hagamannen. Media ansåg i detta fall att bevisningen var så pass stark mot den utpekade att dessa publiceringar kunde göras med säkerhet. Här återkommer dock min största invändning mot denna typ av publicering. Att de anhöriga, barn och sambo, föräldrar, som redan har lidit så stor skada ska behöva utstå även denna offentliga uthängning. För även om det är brottslingen själv som står i centrum är det oundvikligt att detta får effekter på livet för hans anhöriga. Expressens dåvarande chefredaktör visade uppenbart missnöje med den kritik tidningen fick emotta på grund av publiceringen. "Vår publicering av Hagamannens identitet har blivit en större fråga än de hemska dåden, det är märkligt" sa han då. Han påpekar också att Expressen inte har bidragit till att hänga ut Hagamannens familj och att informationen i vilket fall skulle spridas snabbt på en så liten ort.

På samma sätt som sociala medier kan vara ett forum för spekulationer kring identiteter och också bidra till att skapa monster på oskäliga grunder ser jag att sajter som Avpixlat är ganska farliga på det här sättet. De är snabba på att hänga ut personer, är det brottslingar eller offer är inte heller så noga alla gånger. De kan ju inte direkt ses som seriös media, och jag misstänker att de knappast har sagt ja till att följa några etiska spelregler, men de sätter en agenda som påverkar medieklimatet i stort. Risken är att människor tror dem vara de enda som säger sanningen och att förtroendet för traditionell, mer seriös media urholkas i vissa grupper av befolkningen om man tycker att de undanhåller sanningar som är av betydelse. Det är problematiskt, men egentligen är det inte seriös medias uppgift att förhålla sig till.

Det är ett intressant, och som sagt komplext, område. Det är svårt att dra några slutsatser kring förhållningssätt gällande exempelvis namnpublicering eftersom det måste ta ställning till i fall till fall. Jag tror nog att Hadenius, trots vissa poänger, ska lyssna på sina motdebattörer i frågan.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Vi möts dagligen av mängder av nyheter i olika forum. På tv och radio, i morgon- och kvällstidningar, löpsedlar och på internet finns lättillgänglig information om aktuella händelser. Men vad är det egentligen som avgör om en händelse har vad som krävs för att få nyhetsstatus?

 

Bengt Johansson skriver i Vid nyhetsdesken att det är viktigt att skilja på nyhetsurval och nyhetsvärdering. Han säger att en händelse måste uppfylla vissa kriterier för att värderas som en nyhet men att nyhetsurvalet även bygger på andra utomliggande faktorer som inte har med själva värderingen att göra.     

    Nyhetsvärderingen bygger på två olika styrfält; dels handlar det om vad man tror att publiken är intresserad av och dels handlar det om vad mediet anser att publiken borde ta del av. När det gäller det andra styrfältet spelar alltså ideologi en viktig roll; redaktören/mediet har alltså makten att påverka vad som kommer att nå medborgarna och också makten att påverka hur det kommer att nå medborgarna. Detta kan dels vara ideologier hos en specifik tidning som väljer att framställa en nyhet på ett visst sätt, men även normer i samhället i stort spelar in för hur denna värdering görs.

    Det första styrfältet som rör publikens intresse gör att en händelses nyhetsvärde ser olika ut beroende på om det är lokalmedia eller rikstäckande media det gäller. En händelse som har högt nyhetsvärde för en lokaltidning har inte nödvändigtvis vad som krävs för att plockas upp av riksmedia.

   Johansson skriver också att värden som anses vara intressanta för publiken (intresserar många, sensationell, spännande, handlar om kändisar) värderas högre än sådana som anses vara viktiga för publiken (utbildande, visar på missförhållanden, påverkar människor) när det gäller hur man värderar nyheter.  Vilken typ av nyheter som främst exponeras skiljer sig också mellan olika sorters media. Lokala tidningar samt rikstäckande morgontidningar som DN och SvD, finansieras till största del av prenumerationer vilket medför att de inte är beroende av sensationsnyheter i lika hög grad som kvällstidningarna vars främsta inkomstkälla från konsumenter bygger på lösnummersförsäljning. Inte heller etermedia är lika beroende av sensationsnyheter för att locka lyssnare/tittare utan dessa sändningar finansieras oavsett. För de rikstäckande kvällstidningarnas webversioner är ”klick” av lika stor betydelse som lösnummerförsäljningen för papperstidningen. Tidningen måste då locka enskilda köpare vilket medför att det ofta är andra nyheter, eller åtminstone andra vinklar av nyheter, som exponeras.

    Björn Häger skriver i Reporter om olika kriterier för hur en redaktör vet att en nyhet är värd att skildra. De olika komponenter han nämner är vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt. För att en nyhet ska ha högt värde måste den vara av betydelse för människor, den ska avvika från det normala, vara lätt att relatera till, gärna handla om konflikter och kända människor samt vara lätt att förstå och naturligtvis ska händelsen vara nylig.

Den nyhet som kanske har fått mest utrymme i media den här veckan handlar om att Soran Ismail inte längre kan ha kvar sitt uppdrag på SR. De flesta tidningar plockade upp nyheten och den utvecklades till en följetong både i etablerade medier och i sociala medier. Eftersom Soran är en känd, och dessutom populär person, värderades nyheten högt. Det fanns dessutom en konflikt, dels med Lotta Mossberg, men också mer övergripande med SR som är en statligt finansierad verksamhet. Om en konflikt mellan två kända personer är av intresse för allmänheten tror jag att en konflikt där public service är inblandat är ännu mer intressant.  

    Anledningen till varför Soran inte längre kunde vara programledare sades vara för att han var alldeles för politisk för att få prata i radio under ett valår. Hans ”politiskhet” i detta fall rörde hans arbete emot rasism och hans utsagda aversion mot Sverigedemokraterna. Eftersom det är valår och Sverige är ett delat läger när det gäller hur vi ska förhålla oss till SD och deras mandat i riksdagen ser jag hur närhetsprincipen kan appliceras när det gäller värdet i denna nyhet. ALLA tycker någonting om SD och alla tycker någonting om hanteringen och bemötandet av SD:s politiker och anhängare. Det är alltså en nyhet man vet ska få genomslag eftersom den uppfyller flera av de viktigaste kriterierna.

När det gäller min andra valda nyhet är den av annan karaktär än den om Soran, SR och SD även om också den här nyheten rymmer lite konflikt med statlig inblandning. Det har varit mycket skriverier också om detta ämne på sista tiden, mycket av det som skrivs är dock debattartiklar varför jag gissar att stora delar av läsarna missar dessa texter. Aftonbladet väljer rubriken ”Fick beskedet: Föd där ni är” till artikeln som handlar om ett ungt par som får nobben på Stockholms samtliga förlossningskliniker när det är dags att föda. I artikeln berättar man hur paret såg framför sig en riskförlossning utan adekvat medicinsk hjälp innan det till sist löste sig och en klinik meddelade att de hade frigjort en plats.

    Jag tror att nyheten intresserar publiken eftersom den är lätt att relatera till. Krisen i äldrevården, långa vårdköer, vanvård, brist på personal är andra områden som är snarlika och många kan relatera övergripande till den här typen av händelser.  En sådan här nyhet är sensationell eftersom den avviker från det normala och även om det ordnade sig för just det här paret ger Aftonbladet en bild av en allvarlig situation som kan få allvarliga konsekvenser för många.  En konflikt finns det alltså också: mellan vanliga medborgare och staten som inte har resurser att uppfylla sina åtaganden.