Blogg D: the elements of journalism

I förordet till den reviderade upplagan av The elements of journalism (2014) skriver författarna att syftet med nyutgåvan delvis är ett annat än det som låg bakom bokens första innehåll. De skriver att tanken med den första boken var att formulera principer som kan sägas ligga till grund för det journalistiska arbetet. Principer som är avgörande för en journalistisk trovärdighet; något som journalister måste förhålla sig till och som publiken bör kunna förlita sig på. Medielandskapet har förändrats i rasande fart sedan boken kom ut i sin ursprungliga form 2007. Sociala medier har medfört att kanalerna för kommunikation och nyhetsdistribution delvis är annorlunda i dag. Något som i allra högsta grad påverkar gammelmedia vilket Kovach och Rosenstiel intresserar sig för i den reviderade upplagan.

    Traditionella medier utmanas allt mer av de plattformar som sociala medier erbjuder. Krav på ökad transparens och dialogbaserad nyhetsförmedling är följderna av de nya kommunikationskanalerna. Dessutom har det blivit lättare för folk att nå ut med sitt budskap eftersom de nya medierna erbjuder en plattform även för dem som inte arbetar på en etablerad tidning eller tv/radio-kanal. Detta gör att internetbaserade tidningar med tydlig agenda kan etablera sig på internet och nå massor av människor med sitt budskap. Också traditionella medier tvingas positionera sig som en konsekvens av detta.

    Kovach och Rosenstiel konstaterar att principerna de formulerade i den första boken fortfarande gäller – de är dessutom än viktigare i dag. Medborgarna måste kunna lita på att journalistiken förser dem med den objektiva sanningen och fungerar oberoende och självständigt utan speciella intressen.

Sociala medier har skapat plats för dialog istället för som tidigare när medier förmedlade nyheter till medborgarna genom envägskommunikation. I dag erbjuder många traditionella medier kommentarsfält i anslutning till artiklar och debattinlägg där vem som helst kan ge sina fem cent. Det gör också att i de fall där mediet tydligt tar ställning kan meningsmotståndare i kommentarsfälten lyfta ett annat perspektiv. Inte sällan hör man dessa meningsmotståndare tala i termer av att de traditionella medierna använder sig av någon slags censur där de tystar de röster som ger uttryck för en annan bild.

    Jag tänker på t ex på hur man ofta hör åsikter som säger att traditionella medier främjar en positiv invandrarsyn men aldrig kritiskt granskar effekterna av invandringen. I kölvattnet av denna ”åsiktscensur”, som enligt mig handlar mer om positionering än om faktisk censur, har internetsidor/tidningar vars syfte är att synliggöra det traditionell media inte tar upp kunnat vinna mark. Avpixlat, Dispatch International och andra liknande medier som på alla sätt frångår de centrala principerna för nyhetsförmedling och är mer att likna vid propagandaapparater kan då publicera nyheter på ett sätt som kraftigt strider mot god publicistisk sed.

    Sociala medier och den ökade digitala kommunikationen för mycket gott med sig men också många problem. Gränserna för vad som är journalistik har förskjutits. Osäkerheten för medborgarna ökar som en följd av detta. För i surret av alla dessa röster är det svårt att veta vad man ska tro på, vem som säger sanningen och vem som har ett ärligt uppsåt.

    Kovach och Rosenstiels första princip – som säger att journalistikens viktigaste åtagande är sanningen – är hotad om man ser till hur information i dag sprids under journalistisk flagg trots att objektiviteten har gått förlorad. En konsekvens av denna fria informations/nyhetsspridning är att också rättssäkerhet och integritetsskydd står på spel.

    Flera exempel har visat att t ex Avpixlat inte drar sig för att bryta mot de etiska spelreglerna i sin strävan att få ut sitt budskap. Något som borde peka på att det finns all anledning att tvivla på deras ”journalistik”. Men när många upplever att traditionell media mörkar vissa saker, tar de ändå den här rapporteringen på allvar och skapar en bild av att det är den sanna bilden. Man kan dessutom anta att Avpixlats läsare tycker att det är Aftonbladet med flera som står för propagandaspridningen.

    Ett annat problem som har kommit med internet och sociala mediers revolution är att i den ökade konkurrensen måste man synas och höras än mer. Detta gör att lösnummerförsäljning eller ”klick” blir extremt viktiga för tidningarna, och den goda journalistiken får ibland stå tillbaka för sensationsnyheter som man vet kommer att generera mycket pengar.

Det är svårt för traditionella medier att förhålla sig till det här nya medieklimatet eftersom det på många sätt kräver att man frångår de spelregler eller principer som ligger till grund för den goda journalistiken. De flesta tidningar har en ideologisk värdegrund, liksom journalisterna har egna åsikter, men detta bör endast vara märkbart i ledare, kolumner och liknande. När det gäller artiklar finns ju kravet på objektivitet.

    Samhället utvecklas, liksom kommunikationskanalerna, och för att kunna tillgodose medborgarnas behov måste gammelmedia hänga med i den utvecklingen. Genom kommentarsfält etc. kan de erbjuda dialog med läsarna vilket är positivt för utvecklingen. Jag menar alltså att det är viktigt att traditionella medier anpassar sig och utvecklas i takt med samhället, men att det viktigaste är att de bibehåller en tydlig position i förhållande till den goda journalistiken.  Bland Kovach och Rosenstiels principer kan vi också se att det finns ett krav på att journalistik ska erbjuda ett forum för kritik och diskussion, vilket tillgodoses mycket enklare i dag än tidigare.

  

Som Kovach och Rosenstiel påpekar: kraven på god journalistik har inte formulerats av journalister utan av de som konsumerar journalistiken. Vi måste kunna känna trygghet och tillförlitlighet till det vi läser, ser och hör.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst både Catrine och rättvisan och Döden är en man (den bearbetade upplagan från 2008). Böckerna handlar om ett uppmärksammat styckmordsfall 1984 då två läkare åtalades för att ha mördat och styckat en prostituerad. Eftersom båda böckerna behandlar samma rättsfall tyckte jag att det var nödvändigt att läsa båda för att få en större bild av händelseförloppet.

    Jag tycker att uppgiften har varit mycket intressant och tankeväckande. Det är alldeles för lätt att dras med av det man läser och ta det för sant utan att reflektera något särskilt över sanningshalten i texten. Just det här fallet aktualiserar också förra blogguppgiftens pressetiska dilemma eftersom medierna kom att spela en avgörande roll för utgången av fallet.

Catrine och rättvisan (Hanna Olsson, 1990)

Hanna Olssons bok är skriven utifrån hypotesen att de båda läkarna är att betrakta som skyldiga till mordet och styckningen på den prostituerade Catrine da Costa. Hanna Olsson vill i sin bok skildra att bakom den prostituerade missbrukaren finns en människa – med samma värde som andra människor. Bokens titel syftar på att det inte tycks finnas någon rättvisa för en människa ur samhällets bottenskikt.

    Som tidigare statlig prostitutionsutredare har Hanna Olsson en nära kontakt med de prostituerade i Stockholm under den här tiden. Hon har kännedom om deras problem, deras kontakter med sexköpare och deras kamp för ett värdigt liv. Med den här kunskapen följer också att Hanna Olsson har erfarenheter av att de prostituerade kvinnorna i mångt och mycket föraktas av samhället och att de inte innefattas av samhällets sociala skyddsnät.

    När så Catrine hittas styckad och de båda läkarna så småningom tilldrar sig polisens intresse är det följande händelseförloppet för Hanna Olsson en tydlig indikation på att klass- och könsaspekterna gör att Catrine ses som mindre värd och att läkarna, i egenskap av män med hög position i samhället, hålls om ryggen av kollegor och rättssystem.

    Hanna Olsson granskar således rättsdokument, pratar med vittnen, lyssnar på polis och jurister för att försöka kartlägga hur det hela har gått till. Hon får tidigt belägg för att hon är rätt ute i sin makt- och samhällsanalys, då åklagaren som driver fallet ger uttryck för att han vill undvika att kalla Catrines kollegor som vittnen eftersom han ”inte vill ha några fladdriga vittnen i rätten” samt att han under rättgången väljer att inte ta upp fakta som rör de båda läkarnas sexualvanor och kontakter med prostituerade eftersom han inte vill smutskasta männen.

    För Hanna Olsson befäster dessa uttalanden den samhällsstruktur som hon ser i sitt arbete. Och det är med den utgångspunkten hon arbetar vidare med syfte att klarlägga bilden av de båda läkarnas relation till offret.

Döden är en man (Per Lindeberg, 2008)

Per Lindebergs bok utkom först 1999, alltså 9 år efter Catrine och rättvisan. Den omarbetades och utkom sedan på nytt 2008 och innefattar då också händelser som har ägt rum efter den ursprungliga utgåvan.

    Per Lindeberg utgår ifrån de båda läkarnas perspektiv och precis som Hanna Olsson ville visa Catrine som människa verkar Lindeberg vilja göra detsamma med läkarna. Han går djupt ner i lagren av mänsklighet och gör en relativt detaljerad karaktärsbeskrivning innan han går vidare in på de detaljer som rör själva rättegången.

    Per Lindeberg går bit för bit igenom de olika händelser som bidrog till att dessa läkare dömdes för livet trots att de befanns oskyldiga till det brott de stod åtalade för. Han granskar polisens agerande, ifrågasätter vittnens trovärdighet och pekar på en mängd olika faktorer som var avgörande för utgången av styckmordsrättegången. Han visar också vilken makt medierna hade över allmänhetens uppfattning.

    En stor del av boken ägnar Per Lindeberg åt det som hände efter den ursprungliga rättegången. Han visar hur polis och åklagarväsende har försökt förhindra en ny rättslig prövning för läkarna.

    Per Lindeberg är saklig i sin framställning. Han åberopar inte våra känslor utan vårt förnuft med sitt resonemang.

Litterär journalistik eller journalistisk litteratur?

Catrine och rättvisan har fått kritik för att den inte tar hänsyn till det som faktiskt hände utan istället knyter sig till en världsbild som ser klass- och könsperspektiven som de förklarande faktorerna och för att den lyfter fram läkarna som självklart skyldiga till brottet. Från motsatt läger har Döden är en man kritiserats för att vara kvinnohatisk och för att påstå att läkarna har utsatts för ett justitiemord när så inte var fallet.

    Jag läste Hanna Olssons bok först och det hon skildrar gav mig utan tvekan bilden av att dessa läkare var bestialiska sexmördare. När jag sedan skulle ge mig på att läsa Per Lindebergs bok var det med en viss känsla av olust över att någon hade skrivit en bok till dessa mördares försvar. Jag tycker dock att Per Lindebergs bok, vars största förtjänst är att den är enormt omfattande, ger en mer heltäckande bild av ett rättsförlopp som kan kritiseras utifrån en mängd punkter. Jag upplever inte heller boken som kvinnohatisk, trots att jag läste den med genusglasögonen på.

    Jag har förståelse för Hanna Olssons utgångspunkt och jag tycker att hon lyfter en mängd viktiga frågor gällande människovärde, klass och kön. Utifrån hypotesen att läkarna var skyldiga är det lätt att se varför hon drar de slutsatser hon gör. Hennes slutsatser är i sak inte heller felaktiga, de citat av åklagaren ovan visar ju att det faktiskt finns en klass- och könsaspekt som ger de prostituerade ett lägre värde. Problemet är väl snarast att Hanna Olsson låser sig så hårt vid just dessa två misstänkta individer, precis som polis och rättsväsende initialt gjorde, att hon missar andra saker som kanske skulle vara av värde. Hennes bok är skriven med en stark känsla av övertygelse, och utifrån dagens samlade kunskap om fallet där läkarna ses som friade från skuld ger det onekligen en bild som måste ifrågasättas.

    Om man ska diskutera huruvida det är ett journalistiskt feltramp måste man också ta hänsyn till att alla journalister är färgade av sin verklighetsuppfattning och att detta såklart får konsekvenser för deras produktion. Alla artiklar och reportage är vinklade. Det stora problemet som jag ser det, så här i efterhand, är väl att boken kanske snarast har fått en mening som är omvänd mot vad Hanna Olsson önskade.

    Döden är en man får sägas vara mer pragmatisk än känslomässig. De fakta Per Lindeberg lägger fram stämmer också bättre överens med den bild som i dag är den rådande. Det som är intressant är att om Hanna Olsson i sin bok anser att rättsväsende och massmedia skyddar de båda läkarna så är det rakt motsatt bild vi får av Per Lindeberg. Han visar istället på hur ovan sagda instanser snarare hänger ut och dömer läkarna. Som journalistiskt verk måste den här boken betraktas som mer granskande.

   

Som jag sa tidigare har uppgiften varit tankeväckande. Jag tycker att New Journalism som form är mycket förtjänstfull eftersom författaren ges ett större utrymme vad det gäller språk och stil såväl som innehåll. Men fortfarande förväntar jag mig att det är sant det jag läser om boken utger sig för att vara ett reportage eller ”en sann historia”. Det blir så enormt problematiskt när man som läsare måste vara genomkritisk hela tiden, och läsa med utgångspunkten att det kan vara friserade sanningar man möter. Jag vill ju naturligtvis veta exakt vad som har hänt och hur det har hänt. Då vill jag kunna lita på att det är en korrekt skildring av verkligheten jag läser.

    När två olika författare, utifrån sina tolkningar, framställer exakt samma händelse på två helt skilda sätt lämnar det mig med en stor otillfredsställelse. Jag menar då inte händelsen i stort som man ju rimligen kan tolka på olika sätt. Men när det rör en mindre beståndsdel, som ett enskilt vittnesmål eller en förhörssituation, och den återges på helt olika sätt i de båda böckerna känns det inte bra. Det blir en mycket märklig situation för mig som läsare där jag får svårt att ta in det jag läser eftersom jag blir osäker på författarens ärlighet i berättandet.

    Jag utgår ifrån att båda dessa böcker har skrivits i syfte att skildra en sanning. Och trots att jag i mitt läsande har stött på insinuationer om att Hanna Olsson även hade inblandning i vissa vittnesmål som idag betraktas som påhittade, så har jag svårt att se att hon har skrivit en bok i syfte att förvanska och förvränga. Det är trots allt en sanning och en verklighet hon skildrar.

   

Sammanfattningsvis – jag älskar formen men tycker att det naturligtvis ska ställas krav på sanning, källkritik och etik precis som när det gäller andra journalistiska genres.